Lite soulsearching och eftertänkande får en att inse många saker. Bland annat att man kanske måste sänka tempot ibland. Inte bli för ivrig i sina ambitioner, och därmed riskera att några månader senare sitta i en oåterkallelig situation och önskat att man kanske varit lite lugnare.

Bara låta tiden ha sin gång och veta, att bra saker väntar den som förtjänar det. Inte rusa in i allting som en uppskrämd vildhäst utan någon som helst eftertanke, förblindad av tron att "detta är min dröm" bara för att ha en möjlighet att kunna uppfylla den.

Man behöver stabilitet. En 100% säkerhet att oavsett vad så kommer allt ordna sig. Och det är väl sprickorna i den säkerheten som får mig att springa i panik, trots att det bara förvärrar saken.
Jag måste lära mig att stanna upp, lugna ner mig och låta stabiliteten komma tillbaka. Ha en stadig grund att bygga vidare på.
Logiskt, ellerhur?