Såhär är det. Jag har haft lite sömnsvårigheter på senaste tiden.
Vissa kvällar när pojken somnar före mig så blir det jättekonstigt i mitt vänsteröra. För varje in- och utandning han gör så liksom låter det som en svag trumma inne i örat. Två trumningar för inandning, tre eller fyra för varje utandning. Såna kvällar är det nästan helt omöjligt att somna, för det slutar inte heller om jag vänder ner det örat i kudden. Det trummar ändå.

Andra kvällar, som denhär, så är jag bara alldeles för klarvaken i huvudet för att kunna sova. Kroppen är helslut och "somnar" på en gång, men tankarna bara susar runt och går inte att koppla bort.
Som, imorgon ska jag först hem till Ida, vi ska fixa det som inte vart klart i lördags innan vi åkte på Mickans kalas. Så klockan halv två är det tandläkaren som gäller. Sista besöket för i år iallafall. Sista lagningen :)

Och det som tar upp största delen av tankeverksamheten. Klockan fyra kommer pappa hem från Dalarna, så jag ska hem dit och prata lite med honom. Dels om Ams, om Ungdomsgarantin som jag inte får vara med i, som han ändå envisas om, och dels så ska jag be honom om en tjänst som jag verkligen hoppas att han vill göra mig.
Jag måste låna pengar. Det är kris liksom. Min förr så älskade bil håller inte längre. Rickard vill helst inte att jag ska köra den för att den är i så pass dåligt skick, men ibland måste jag ju. Men skulle pappa gå med på det, att låna mig ngra tusen så jag kan köpa mig en fungerande bil så vore det guld.
Så mycket skulle kännas enormt mycket bättre. Som att åka till jobbet. Bara det tar emot lite när jag vet att bilen dricker soppa som en annan svamp.
Och nu när jag kommer jobba en hel del i december vore det ganska skönt att det inte kostar så mycket att det nästan känns ovärt att åka dit. (Vilket det ju inte är, bensinen går ju inte på 6-700 per dag, men ändå.)

Nej så jag hoppas verkligen av hela min själ att pappa känner sig generös imorgon. Ska säga till honom att det är allt jag önskar mig i julklapp. För så känns det. Inget annat han kan ge mig skulle vara bättre än att få låna pengar till en ny bil. Visst jag kan önska mig pengar, men va hjälper det? Då kommer jag kanske en tusenlapp närmare, och har ändå inte råd. Kan ändå inte köpa ny bil förrän i slutet av januari. Det vill jag inte. Jag vill inte skjuta på det ännu mer. Byter jag bil nu så kanske vi kan skrota plutten sen. Innan man tvingas gå igenom ännu en besiktningshistoria med massa tvåor som måste fixas för att sen bara köra i någon månad till innan man byter bil. Det känns så värdelöst. Onödigt.

Ja, så det är typ en bråkdel av tankarna som hindrar mig från att sova. Men det jag ville komma fram till från början var att jag var osocial och otrevlig mot min kärlek ikväll och vill be om ursäkt för det. Jag älskar dig mer än ord kan beskriva, och vill absolut inte att du ska tro att jag inte ville sova med dig inatt, eller var sur eller något sånt. Verkligen inte. Du är allt älskling, min föralltid <3 (Och inte på något sånthär "Hej-jag-är-15-och-har-hittat-mitt-livs-kärlek-alltid-vi-men-jag-ligger-med-andra-ibland-på-fyllan-fast-det-är-DIG-jag-ÄLSKAR-på-riktigt" sätt. Jag blir bara arg på sånt. Fatta att du är liten och dum i huvudet och inte KAN bli kär på riktigt, det kommer ALDRIG hålla för du är inte vuxen än. Du vet inte vad du vill med livet, inte ens vart du vill bo. För du kommer växa som person i minst fem år framöver och ändra värderingar totalt innan du ens är i närheten av att kunna bli KÄR, på riktigt.)

Jag har alltid tyckt att förhållanden bara är meningslösa om man inte tror att det ens kan hålla resten av livet. Om man sen har turen att träffa den personen, som får en att känna att det verkligen är möjligt, då dröjer det inte länge förrän man med största säkerhet vet att det är så. Du och Jag, livet ut. Och ja, jag är väl en tråkig pessimist som tänker så, men varför gå igenom en massa halvhjärtat krångel med att bli förälskad och kär ett tag, men ändå inser från början att det tar slut förr eller senare, och man kommer behöva gå igenom att göra slut och den ena eller andra blir sårad, så man har slösat bort kanske två-tre år med en person som man ändå inte spenderade resten av livet med. Och hade man varit singel under den tiden kanske man hade träffat någon som det kunda ha blivit livslångt med, men nu så gick man miste om det, bara för att "det var kul så länge det varade". Nejdu. Inte här inte. Jag har inte orkat med sånt, och nu är jag stört-jävla-super-kär i den kille som jag med all säkerhet vet att jag kommer köpa hus med, gifta mig med, kanske skaffa barn med. Bli pensionär med :)
Det är hugget i sten, alltid vi. På riktigt. <3