Mest till en förälder en våning upp:

Du är inte en bra förälder. Du verkar inte ens vilja vara förälder. Du låter dina barn vara uppe långt efter klockan elva på kvällarna. Dom är inte ens 7 år än, barn behöver sömn!
Ditt yngsta barn; knappt 1 år gammal kan jag tro, gråt-skriker större delen av dagarna - och du ids inte ens gå in i hans/hennes rum för att fråga om den gjort illa sig, vad som är fel eller nånting. Jag vet det, för jag hör varenda steg som tas i er lägenhet.
Enda gången jag faktiskt hört att du reagerat på ditt minsta barns gråt och skrik är då du dundrade in och vrålade "TYYYYYST".

Är det någon förälder som känner igen sig när dom läser så föreslår jag att ni tänker över ert föräldraskap omgående och rejält dessutom.
Jag har inte barn själv, men tack vare mina grannar så vet jag att de kan vara nog så jobbiga.
Men som förälder ska man älska och vårda sina barn ovillkorligt.
Det är bara så enkelt. Dom må skrika, vara olydiga och kör-i-vägg, men dom är dina barn. Dina barn.

Inte bara det, dom är ditt ansvar också. Du ansvarar för deras uppväxt. Du ansvarar för personen de kommer bli när de blir större. Du ansvarar för deras välmående, mentalt som kroppsligt.
Är man inte beredd för allt detta ansvar så är man inte beredd för föräldraskapet heller.
Jag vet att jag inte är det, och därför väljer jag att vänta med att skaffa barn tills jag är 120% bombsäker på att jag verkligen är redo för det.
Önskar att fler personer skulle göra samma sak.

Vissa som får barn "av misstag" klarar av det imponerande bra, och jag menar inte att jag ogillar barn eller föräldrar för den delen heller.
Jag tror bara att personer som skaffar barn när de inte är redo - och inte kliver upp till ansvaret när det väl kommer heller, då är det barnen som drabbas.
Så om någon som läser detta funderar på att bli förälder, men fortfarande känner en viss tvekan - den som väntar på något gott väntar aldrig för länge :)

Samtidigt - att ha den oron som jag lider av, vara rädd att man inte kommer klara av ansvaret, tror jag också är stärkande när man väl blir förälder. Jag vet hur jag inte vill vara, hur jag är rädd för att jag kommer uppfostra mina barn dåligt, så chansen för att det blir så minskar ju radikalt genom att man sällan strävar efter att bli något man inte vill.