Det börjar närma sig nu. Vuxenlivet. Och det känns bra, väldigt bra. Det enda som oroar mig är vad moster ska säga. Men det oroar mig inte mycket, men ändå, tanken dyker upp då och då.
Så länge som hennes ord ha varit min lag (typ), och hon har varit min förebild nästan hela livet. Men ändå så har alltid en sak haft större vikt än allt det. Hittar man rätt, så gör man. Då är det klart man tar vara på det. Man tackar inte nej precis.

Och visst har det rasat med lavinfart på sista tiden, men inget har kännts fel, verkligen ingenting. Det är nästan svårt att tro på ibland, så overkligt på något vis. Att det faktiskt kan bli såhär i det verkliga livet. Det är inte film, något klyschigt manus som är baserat på önskedrömmar. Det är verkligt, här och nu.
Obegripligt, stundtals. Men för det mesta bara underbart.

Jag vet vad en kär vän till mig tänker nu; dravel. Och ja, du har väl lite rätt där, men jag önskar bara dig samma lycka som jag känner nu. Du förtjänar det mer än någon annan.

HURsomhelst! Så böjar det närma sig ja. Är väl dags att gå igenom tillgångarna snart, börja rota i källaren och ha mig. Lägga i några femmor till Lions så jag kan lasta på mig onödigt krafs som bara fyller ut. Sånt som gör ett hem. Det är dom små sakerna i livet, heter det väl?

(Lite imponerande också, att jag krafsar ihop ett helt inlägg bara på ett random bloggar-för-jag-har-inget-bättre-för-mig infall.)
Jaja, ha det bra allihopa. Det ska jag iallafall! :)