Blir skapligt less när man för tredje gången på en månad får mens. Nu ryker p-staven!

En annan sak som sänker motivationen är självkänslan. Särskilt när jag känner mig lika värdefull som en sten. Jag börjar liksom fundera hur bra vän man egentligen kan vara, när ens bästa vänner inte berättar saker för en... Är jag inte värd att lita på? Har jag gjort något, är vi inte så bra vänner som jag tror och verkligen hoppas att vi är?

Sen är det väl självklart så att man helt enkelt inte har lust att berätta... men vilka förutom sina vänner ska man kunna säga allting till? Är det inte sånt vänner är till för?
Att lyssna utan att döma, stötta i alla väder?

Det kommer låta fel nu, men jag vet själv att jag är den minst dömande person man skulle kunna hitta. Iallafall när det gäller mina vänner. Det finns saker jag fått lyssna på som jag vet att andra skulle slå runt flera varv om dom fick höra. Både från nuvarande och äldre vänner. Men jag skulle aldrig se på en bästa vän annorlunda, vad för underliga saker dom än gjort eller varit med om. Och aldrig heller skulle jag berätta det för någon annan.
Så gör man inte mot personer man bryr sig om, personer man älskar.
Även om man inte är lika nära som man en gång varit... det finns gränser, och jag kommer aldrig korsa dem när en persons känslor står på spel.

Jag bryr mig. Jag vill bara känna mig lika betydelsefull för mina vänner som dom gör för mig. Utan er är livet inte värt. Klyschigt men sant. Ni är de finaste människor som man kan hitta <3