Det är verkligen så jävla sant när det gäller mig. Jag har världens underbaraste vänner, dom är så otoligt fina människor. Men dom väljer att bosätta sig på helt fel ställen! Min syster har dragit till Sthlm, lika Matilda. Ida är ju kvar i Sandviken - skaffar även lägenhet där nu. Mickan bor kvar i Årsunda hon med, än så länge.. Har hört via Ida att hon har diverse planer men mer än så säger hon inte.

Det som dock svider mest är faktiskt syster. För henne saknar jag verkligen varje dag!
Det händer små saker helatiden som får mig att tänka: nu skulle syrran ha varit med.. vi hade skrattat så!
Jag vågar inte riktigt skratta åt dom sakerna utan henne, för ingen annan skulle förstå. Det är det aldirg någon som gör, bara hon och jag!

Det är något som liksom, fascinerar mig. Eller... fan, svenska ord duger inte! Puzzles me, så är det. Det pusslar mig - att inte alla systrar har så bra relationer till varandra. Visst, jag och Carro har det väldigt bra - det skiljer bara 2 år mellan oss. Sånt gör ju att man står varandra väldigt nära. Men jag kan inte föreställa mig att inte kunna lita på sin syster som jag gör. Inte kunna säga precis vad man tänker på och veta att hon kommer förstå, inte tycka att jag är konstig eller se ner på mig för att jag tycker på ett visst sätt.
Hon är min bästa vän! Jag har så gott som hela mitt liv sett upp till henne, hon har varit min förebild.
Och jag är alltid stolt över att ha henne som syster - jag känner mig... välsignad. (jag Lexin-ade blessed. Blessed ett mycket finare ord än välsingad!)
Hon är en så underbar person, och alla som känner henne vet detta - och borde vara lika stolta och lyckliga som jag över att ha henne i sitt liv! Det är inte många som har sån tur! :) <3