Ju längre jag bor i denna lägenhet, desto mindre vill jag ha barn.
Okej, att våra grannar kanske har exemplariska skitungar, men ändå. Dom låter. Hela. Tiden.
Alldeles nyss hörde jag att en av dom små odågorna sprang runt i elefantklass, rakt in i ett element och började storgrina.
Så, nej det kanske inte är världens smartaste barn.. men jag är bara rädd för att om jag skaffar egna, och dom är likadana. För då kan jag lova att jag kommer vilja sälja dom!

Nej okej så hemsk är jag faktiskt inte. Men inget gör mig så irriterad som de oväsen domdär skitungarna för dagarna i ändå... så det känns inte riktigt som att barn är nåt för mig.
Är visserligen svårt att säga när jag inte ens är i närheten av att vara en vuxen människa med mitt eget liv i ordning - då är jag heller inte redo att ta på mig att uppfostra en annan person.

Tycker det är riktigt imponerande med unga föräldrar, som klarar det galant. Dom är riktiga hjältar.
Jag är bara inte sån att jag kan ta på mig ett så enormt ansvar, before I have it all figured out. Ett fast jobb, helst bo i hus också för jag vill inte vara så som mina grannar är för mig (dvs en ren j*vla plåga), och bara en stadig grund. Veta hur framtiden kommer se ut de närmsta 5-10 åren.
Då kan man skaffa barn.

Varken förr eller senare.