Har äntligen vågat berätta för familjen. Eller, en del av den.
Sa som det var till mormor och morfar när dom frågade om skolan. Att jag inte vill fortsätta på lärarprogrammet och varför, samt att jag redan har ganska bra koll på vad jag vill göra istället.
Och dom sa att jag gör helt rätt. Känns det inte bra ska man inte fortsätta. Åh, vad skönt det kändes!
Fattas bara att säga det till pappa och mamma nu.
Hade en gyllene chans att släppa bomben för pappa idag, när det frågades om skolan och hur det går osv... men jag kunde inte. Mest för att hans sambo var där och jag vågar inte riktigt säga såna saker till pappa om jag inte pratar i telefon. För jag vill inte göra honom besviken. Och jag har så svårt att få fram det öga mot öga, jag vet inte varför..

Men mamma känns det mindre farligt att berätta för. Jag vet att hon kommer säga att jag gör rätt. Jag hoppas att pappa kommer säga det också. Men han kommer väl bli mest frustrerad över att jag kastat bort en termin med lån på ingenting.
Fast jag börjar mindre och mindre se det så. Att det är bortkastat. För jag har fått så mycket av denhär hösten.
Underbara nya vänner, till att börja med. Och jag har fått prova på något som jag funderat i många år på om jag vill dedikera min framtid till - och lärt mig att jag vill något helt annat.
Jag är ett steg närmare nu.
Jag vet åtminstone en sak jag inte vill. Och det är bra mycket mer än att veta tusen saker man kanske vill. Vi har fått ett slutgiltigt svar på läraryrket.

Och fram tills idag så har jag känt att det har varit hur lugnt som helst att fortsätta terminen ut. Att pina mig igenom de återstående VFU-dagarna och bara göra mitt bästa.
Men imorgon börjar en fyra (eventuellt fem) dagar lång VFU-period, och jag har ångest. Verkligen ångest över att åka dit. Jag känner att jag hellre skulle avbryta kursen för att slippa det, och få göra kompletterande tentor för att kunna få CSN-stöd igen.
Hela huvudet bara skriker NEJ, det nästan tjuter i öronen, som ett övertryck - press som blir alldeles för stor och jag pallar snart inte trycket längre.
Så jag har mailat kuratorn igen, hoppas hon har tid i veckan. Ska skita i VFUn imorgon och försöka få tag på någon på Högskolan som kan hjälpa mig. Jag måste göra nånting... men jag vet inte vad.
Jag orkar inte må såhär längre... fan.