Det är så svårt.
Så svårt med såna här besked.
Har haft turen att bara få dem två gånger i mitt ännu korta liv, och bägge gångerna har jag inte riktigt förstått.
Chocken blir för stor. Jag bara inser inte att det är sant.
Det känns som när man var riktigt liten och inte hade lärt sig något än. Fast man får höra många gånger att gräset är grönt så vet man det inte förrän just en viss stund då man inser det på egen hand.

Och det har jag gjort nu. Fast jag har fhört det, och vetat vad det betyder, så har jag inte insett det riktigt förrän nu. Tidigare har jag varit ledsen, gråtit för andras skull. För hur svårt jag vet att det känns för dem.
Och det kändes hemskt, men jag trodde att jag faktiskt var okej.
Men först nu har jag känt det för mig. Och jag är inte okej.
Långt därifrån.

Och man ser runt omkring sig, ser andra må dåligt och beklaga sig över deras bekymmer. Bekymmer som är så små och totalt meningslösa i jämförelse.
Man skulle kunna veta precis vad man vill med sitt liv.
Man skulle kunna ha alla pengar i världen.
Man skulle kunna skratta åt de små bekymren i livet.
Ändå skulle nåt sånt här välta hela ens perfekta tillvaro.

Så vad är egentligen viktigt? Att du utbildar dig till det perfekta jobbet? Att du är så ekonomiskt stabil att du inte ens behöver bry dig? Eller att du kan kalla dig riktigt lycklig, för att de saker du har i ditt liv är sånt som verkligen betyder något?
Vänner. Kärlek. Familj.
Har du enbart två, till och med kanske bara en, av dessa tre så har du egentligen inget att klaga på.
Du har ett rikt liv.
Känner du dig inte småsint om du vill kräva mer?