Det känns bara tomt. Som jag står i ett oändligt tomrum som är svart vart man än tittar.

Jag var inte på VFU idag. Jag kunde inte ta mig för att åka dit och inte veta vad jag ska göra. Bara sitta där och känna allt starkare för varje minut att jag verkligen inte vill vara där, på den platsen, i den situationen.. i den branschen.
Jag var till skolan och tänkte prata med kursansvarig. Jag var på väg att vända i dörren för jag hatar att prata om såna här saker. Särskilt när han redan skrivit i ett mail att det inte finns något man kan göra åt VFUn, den är en del av utbildningen. Utbildningen som jag inte vill ha.
Men jag gick till hans kontor, och så var han på möte. Då kände jag mig besviken, konstigt nog.
Jag hade velat stått framför honom, visat hur dåligt jag mår över dethär och säga att jag inte klarar av att ha VFU.
Jag har en tid med kuratorn kl 8 på fredag. Skulle ha behövt den idag.

Gick till VFU-ansvariga och frågade om jag inte kan byta parterområde, om det kanske skulle vara mer uhtärdligt då? Men något byte kan inte bli aktuellt förrän om tre terminer. Skoj.
Jag är så... tom. Jag skulle vilja gråta, skrika, slå sönder nånting. Bara få ut all frustration som byggs upp för varje minut. Men jag kan inte. Jag känner mindre och mindre.
För jag kan inte göra nånting åt det. Vad jag än försöker är jag fast i samma situation som innan, och jag orkar inte vara här! Vad f*n ska jag göra?

För tillfället: dyka in i serievärlden och skjuta alla tankar åt sidan.

Imorgon ska jag försöka ta mig till VFUn och observera saker jag inte vill se. För att sen skriva en uppgift som jag inte vill skriva. För att klara en kurs jag inte vill läsa.
Är det konstigt att jag har ångest? Att jag blir deprimerad?