Ska försöka inte vara superdeppig i allt jag skriver nu, så fokuserar på annat.
Som vintern. Äntligen, och tyvärr, så har den kommit.
Äntligen - för det blir lite ljusare i mörkret. Snö på marken gör allting lite vackrare. Man får den efterlängtade julkänslan, fast det är väldigt länge kvar.
39 dagar för att vara exakt. Jag fick en liten apiffany igår.
Så länge jag kan minnas har jag alltid börjat längta efter julen så snart sommaren är över. Jag vill börja lyssna på julmusik och pynta helst en hel månad före advent, jag har en massa förväntningar på hur underbar jag vill att julen ska bli - och ofta så blir den inte riktigt så speciell som jag bygger upp den i mitt huvud.
Don't get me wrong, det är fortfarande den bästa dagen på hela året. Med familjen, extremt god mat, mysig stämning och bara.. kärlek.

Men samtidigt, så orkar jag aldrig äta så mycket av den extremt goda maten som jag vill. Ganska fort blir jag så mätt så jag blir illamående i några timmar. Det är nog det enda som drar ner min julafton, haha.
Det är den absolut bästa högtiden som finns, och jag kan inte för hela mitt liv föreställa mig att spendera den utan min familj. Det vore inte jul.

Men, min apiffany var iallafall att just denna väntan, längtan, den glädje som fyller hela kroppen när man i mitten av november sitter och drömmer sig 39 dagar framåt och bara njuter av tanken. Det riktigt pirrar i magen för man längtar så, och vet att det som alltid kommer bli den bästa dagen på hela året.
Den tanken skänker ett väldigt välbehövt glimt av ljus i de mörka dagarna som är kvar till Jul.
Och det är väl vad julen alltid handlat om. Hopp.



Såhär kommer vårat blivande hus se ut varje vinter, älskling :) <3