Jag tror jag vill avbryta mina studier. Åtminstone på lärarprogrammet. Jag känner allt starkare att det inte är något för mig.
Det hela började med att jag känner mig extremt motvillig till att ha VFU (typ praktik på skola, för de som ej vet). Och jag menar, om man vill bli lärare.. verkligen vill bli det. Borde man inte då längta till, se fram emot att få komma ut i verkligheten, prova på sitt framtida yrke?
Tycka att det är kul?

Jag gör inte det. Jag känner mig som att jag blir släpad till det, fast jag försöker hålla mig fast i allt i min närhet.
Det känns inte roligt alls. Jag vill bara inte.
Jag vet inte om det har och göra med mitt ämnesval, att jag är för osäker i min engelska för att våga, för att känna mig självsäker nog att lära ut det. Fast jag tror ändå inte det.
För idag tänkte jag på om jag skulle ha bild som huvudämne istället, för jag gillar att jobba med mina händer, hantverk känns mer jag.
Jag skulle ju ändå inte som bildlärare få göra så mycket själv.. jag skulle bara guida andra.. bedöma andra..

Dessutom, så har det övriga i läraryrket börjat tilltala mig allt mindre. Allt som vi pratar om nu, i PG1. Genus, etnicitet, hållbar utveckling, vetenskapligt förhållningssätt.. det enda jag känner för allt detta just nu är: USCH!
Jag tycker fortfarande läraryrket är respektvärt, jag beundrar de lärare som är bra, jag vet bara inte hur bra jag skulle trivas i den rollen.

Jag har börjat känna allt mer, också, att jag kanske inte vill jobba med människor överhuvudtaget. Jag vill ha ett praktiskt yrke. Ett yrke där man får jobba med händerna. Tänka.. jag vet inte. Tänka för sin egen skull kanske? Eller kanske inte tänka så mycket alls?
Jag vet att jag inte har fysik för det, men jag skulle nog älska att jobba som snickare. Inom bygg, VVS.. lägga asfalt typ!
När jag tänker på såna jobb så känns det: fan vad KUL! Det skulle jag kunna jobba med!

Så tänkte jag visserligen om läraryrket också.. men vad visste jag då? Det enda lärar-aktiga jag någonsin gjort, var att hålla i två lektioner med en klass 8, som en del i Sam C. Och det var typ samma princip som två redovisningar. Vi pratade bara, visade en powepoint.
Och jag tyckte inte det var kul..
Jag har aldrig jobbat med barn. Jag har aldrig jobbat med ett socialt yrke (socialt som, hantera människor).. Jag har jobbat i butik.
Andra i min klass, de flesta andra på lärarprogrammet känns det som, har någon bakgrund iallafall. Någon insikt, många har sommarjobbat, vikat, praktiserat på den typ av skolform dom ger sig in på. Jag har ingenting.
Och min anledning: jag hade en bra lärare i gymnasiet.

Ja, visst. Han lärde mig jättemycket, både inom de ämnena och i själva livet. Han har haft jättestort inflytande på mig. Men jag är inte en sån person. I don't have his wits. Jag är inte så smart. Jag kan inte tänka som honom, prata som honom.. vara som honom.
Och jag känner allt mer, att jag vill jobba med något annat. Jag vill inte vara fast i skolträsket resten av mitt liv. Min tanke var ju typ att vidareutbildas till SYO eller liknande. Men jag tror bara inte jag har det i mig.
Jag tror jag är för resultatberoende.

Typ, nästan hälften av läraryrket består av planerande, och sedan bedömande. Och ja, man får se vad eleverna lär sig, på betyg etc. Men man har ingen färdig produkt som resultat.
Skulle jag jobba inom, exempelvis bygg. Då kan jag leva med att lägga ner all den tiden på planering, för sedan står man framför en färdig byggnad och kan se ett slutresultat. En färdig produkt.
Lärarykret och hela dess syfte, är ett för stort begrepp. Blir jag snickare, vägläggare, whatever. Då får jag praktik. En kunskap som jag kan ha så mycket nytta av i mitt privatliv också.
Och jag är en jävligt händig människa, egentligen. Läsa 25 uppsatser känns som rena döden. Planera och bygga ett hus känns som en dröm.

Efter att ha pratat med SYOn om att byta till lägre åldrar känns det som en tyngd har lättat lite, men bara angående VFUn. När jag hade pratat med rektorn, och vi kom fram till att jag ska prova på de andra åldersgrupperna för att se vart jag vill vara, så kändes det skönt att pressen släppt lite. Men när jag gick upp till Jennys klassrum igen, såg alla barnen och hela skolmiljön så kände jag fortfarande: jag vill nog inte jobba med dethär.
Okej, kanske för en stund. Något år eller så (men det är ett väldigt stort kanske), men att lägga ner 3,5-4,5 år på det.. få studielån för resten av livet. Det är jag inte beredd att ge mig in på.
Lite för sent, jag vet. Men man kan alltid, alltid ångra sig. Och nu känns det inte som att det är för sent heller.

Så, hur fel har jag valt? Jag är så långt ute och cyklar.. och det känns som jag inte kan hitta tillbaks igen.
Men, det låter väl som jag redan bestämt mig, egentligen? Jag vill inte bli lärare. Jag skulle väldigt gärna jobba inom bygg. So make the decision.
Jag är bara så rädd. Så rädd att jag ska byta program, sen ångrar jag mig igen. Vad fan gör jag då?

Jag ska träffa SYOn för Byggarbetsledarprogrammet i Borlänge nästa fredag. Så efter det kanske jag har ett lite större hum om hur jag vill göra.
Jag känner att jag inte riktigt kan fatta några beslut nu, när jag inte vet så mycket om alternativen.

Det blev ett sju år långt inlägg, jag ber om ursäkt för det. Men detta är alla tankar som snurrar i mitt huvud, hela tiden. So, deal with it. I do.

För övrigt, så kollade jag i Word nyss, strl 11 - 2 sidor. Så, ehehe. Thank you and goodnight!