effektivitet
Jag är inne i en riktigt rejäl anti-plugg-period. Jag vill inte, alls! Har dock spenderat 20 minuter nu åt att skumläsa två texter som kändes nödvändiga inför dagens seminaruim. Och det känns faktiskt tillräckligt. Så åt helvete med föreläsningar och läsa hundratals sidor med meningslösa ord, jag klarar mig ändå!
Although, I know it'll come back to bite me in the ass pretty soon. Så jag får väl läsa och se på föreläsningarna typ, nästa vecka, när vi har examinationsuppgift. Antar att allting kommer behövas tills dess...
Har dessutom beställt resterande 4 böcker för resten av kursen.
Men jag orkar inte skriva mer nu. Jag har liksom tappat lusten litegrann. Till det mesta. Känns inte kul alls med fyra dagar VFU, don't know why. Första dagen kommer inte vara med Jenny heller, så får se vem jag ska vara med och vad jag kommer få göra då.
Jag ska väl äta frukost nu, sen ska jag åka bil till skolan typ en 30-40 minuter innan vi börjar. Ska fixa annonsbilder på Våfflan.
Jag saknar mamma..
Jag önskar att jag kunde prata med henne om dethär som tynger mig så fruktansvärt. Men jag har bara berättat för två personen än så länge, och vet inte om jag vågar säga till någon annan. Särskilt inte min familj. Jag är så himla rädd att dom ska bli besviken på mig, och det är nog det sista jag vill av allt i hela världen.
Jag vill inte ge dem mer att oroa sig för än dom redan har.
Varför kan jag inte bara veta vad jag vill? Få en uppenbarelse som klarar upp alla mina bekymmer?
Jag känner mig bara som en stor, fet suck. Ingen vilja, ingen energi.. bara.. ångest.
Although, I know it'll come back to bite me in the ass pretty soon. Så jag får väl läsa och se på föreläsningarna typ, nästa vecka, när vi har examinationsuppgift. Antar att allting kommer behövas tills dess...
Har dessutom beställt resterande 4 böcker för resten av kursen.
Men jag orkar inte skriva mer nu. Jag har liksom tappat lusten litegrann. Till det mesta. Känns inte kul alls med fyra dagar VFU, don't know why. Första dagen kommer inte vara med Jenny heller, så får se vem jag ska vara med och vad jag kommer få göra då.
Jag ska väl äta frukost nu, sen ska jag åka bil till skolan typ en 30-40 minuter innan vi börjar. Ska fixa annonsbilder på Våfflan.
Jag saknar mamma..
Jag önskar att jag kunde prata med henne om dethär som tynger mig så fruktansvärt. Men jag har bara berättat för två personen än så länge, och vet inte om jag vågar säga till någon annan. Särskilt inte min familj. Jag är så himla rädd att dom ska bli besviken på mig, och det är nog det sista jag vill av allt i hela världen.
Jag vill inte ge dem mer att oroa sig för än dom redan har.
Varför kan jag inte bara veta vad jag vill? Få en uppenbarelse som klarar upp alla mina bekymmer?
Jag känner mig bara som en stor, fet suck. Ingen vilja, ingen energi.. bara.. ångest.
Kommentarer
Postat av: CarolinePralin
<3 Jag tror inte någon kommer känna besvikelse över dina val.
Möjligtvis pappa, men det är bara för att han fortfarande tror att vi är 12 år gamla.
Men någon annan har jag svårt att tro att dom kommer bli besvikna.
Dom borde vara stolta för att du vågar ändra dina val, istället för att bara fortsätta göra något som du inte tycker om.
Du vet att jag finns här, i ur och skur! <3 Älskar dig!
Postat av: Emme
Vad är det du pratar om? :'( jag skulle aldrig bli besviken på dej, eller jo om du skulle dissa mig efter vägen ;) men ja nej jag skulle inte det. Är det om "anledning" till att du flytta hit? Hatar när du gör mig nyfiken... Finns ju som sagt bara ett par minuter ifrån dig :D <3<3
Trackback
