Är bara förnamnet. När man får ett mail från skolan, att något av mitt har blivit upphittat på Willys. Plånboken, panik, såklart, hur skulle de annars kontakta skolan?
Det stod ett telefonnummer också, men det fungerade inte. Panik, igen. Mailar tillbaka att numret ej fungerar, vad fan ska jag ta mig till!? Hon har ju säkert slutat också. Satt i en kvart och bara stirrade blint på dataskärmen. Försökte ringa samma nummer säkert tio gånger, men det fungerade inte mer för det.

Fick till slut svar, att det var personalen, så jag kunde ju åka in dit och fråga. Said and done, torkar paniktårarna och brummar iväg till Willys, igen.
Det enda som går runt i huvudet är "England all over again". Det var där jag lyckades med det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag lämnade mitt handbagade på ett tåg. Pass, plånbok, sprillans ny mobil, sprillans ny kamera, massor med kontanter (hade ju växlat till pund), mitt nyfådda körkort.. Ja, allt!
Den känslan. När man är i ett främmande land, var även med folk jag inte kände så jättebra, mamma och pappa tusentals mil bort. Utan pass.
Det går bara inte att beskriva.

Den här gången var det ju inte riktigt lika illa. Bara plånboken, bara kort som kan spärras. Men ändå. Tankkort, kontokort, matkort (har ett separat kort för matbudget), körkort som måste göras om.. det känns lite som livets undergång ändå.
Mest, för att jag är så klantig. Så obeskrivligt jävla klantig att jag, efter att ha gått igenom ett rent helvete i samma melodi förut, att då lyckas.. igen! Man hatar sig själv ganska hårt då kan jag tala om.

När jag väl kommer fram till Willys letar jag på personalen.
Blir utfrågad om hur plånboken ser ut, ID-kort, namn osv, osv.
Till slut ger dom mig min kära plånbok! Och en lapp med ett namn och telefonnummer, till farbrorn som lämnat in den till personalen. Så jag ringde och tackade honom. Det förtjänade han verkligen! Han är månadens hjälte, för mig.

Det som hände i England, för dom som inte hört denna historia ännu, var att jag ringde mamma, som ringde moster, som ringde polisen. Mamma ringde och spärrade mina kort, mitt pass och allt sånt. Tio minuter efter hon spärrat passet ringer min moster och berättar att dom hittat väskan, allting kvar.
Men ett spärrat pass förblir spärrat. Så jag fick betala över tusen kronor för att få ett tillfälligt pass hos Svenska ambassaden i London. Så stannade jag kvar tre dagar extra och bodde hos min Moster. Världens bästa moster, hon var årets hjälte då, och kommer alltid vara <3

Så, det som såg ut att bli mitt livs värsta resa, slutade bara lyckligt, minnesvärt och underbart.
Men aldrig tänker jag åka tåg i Storbritannien igen!
Och, efter idag - inte handla på Willys heller antar jag ;)