Till att börja med: jag hatar att cykla till skolan. Hem är inget problem, det är mest skönt. Men på vägen till skolan så har jag typ 7 uppförsbackar. Och när man cyklar till skolan är man oftast relativt nyvaken, man har inte fått upp flåset än liksom. Jag kommer inte ens ut till vägen innan jag andas som en 90-årig rökande astmatiker.
På vägen hem, så är det två uppförsbackar. Bägge två direkt följande efter rejäla nerförslutningar, så man behöver inte ens trampa för att ta sig förbi dom. SÄMST!

Denna tisdag var riktigt hemsk. Första tentan ever. Något jag helst låter bli att göra igen. Men, jag har ju bara lite mer än 4 år kvar, hm?
Det var riktigt jobbigt hur nervös jag blev innan, illamående, andnöd, the whole nine yards! Trots att jag kände mig någorlunda säker på varje fråga. Det kändes liksom inte som någon risk att jag skulle sitta helt tyst oavsett vilken fråga jag fick.
Ändå så vart jag pissnervös, och samma gamla ramsa när jag skulle prata. Jag glömmer bort att andas, får skyhög puls och bara skakar i hela kroppen. Usch!
Efter tre år på sam!? Det borde ju vara lugnt nu, så mycket muntliga redovsiningar som vi haft.. jisses.

Bara att hoppas på att det går över med tiden. Annars blir man just en snygg lärare. Som inte kan prata inför en grupp. Hah!

När det väl var över så tänkte man inte så mycket på det längre. Cyklade hem, åt litegranna, sen cyklade jag till Emelie på vändplan 7! :) Hade en trevlig kväll med några av tjejerna. Slutade med att vi pratade spöken och spökhistorier. Det är inte så smart när det är köl-svart ute. Och man ska cykla hem.
Fast det gick ganska bra ändå. Parkerade cykeln, sen hände det läskiga. Jag måste rita en bild för att visa!




Jo, jag ställde cykeln i cykelparkeringshuset.
Började gå mot huset, så precis när jag kommer upp bredvid dörren in till förrådet ( "X" på kartan) så blåser det ju till så dörren in till förrådet knarrar sådär skräckfilms-domedags-läskigt.
Jag tänker "bara vinden, bara vinden, bara vinden", försöker hålla mig lugn, men när jag är jämsides med den stora svarta mörka öppningen till förrådet så går det inte längre, så jag börjar springa.
Jag är så oerhört mörkrädd. Hösten är inte min vän!