Jag vet inte vad jag har för fel.. eller, jo det gör jag ju visst det! Jag har väldigt många problem för att vara ärlig.
Men det är ju aldrig roligt att sitta och tänka på sina egna tillkortakommanden, misslyckandes och orosmoln - det är ju så mycket lättare att fokusera på någon annans. I mitt fall, alla andras.
Jag kan komma på mig själv med att sitta och verkligen må dåligt över en annan persons bekymmer, tills jag inser att jag mest gör det för att slippa undan mina egna.
Visst bryr jag mig genuint om dessa personer, och önskar att jag kunde göra något för att de skulle slippa undan vad det nu är som sårar dem.
Men, pessimist-realisten inom mig vet redan att jag är maktlös.
Pessimist-realisten övertalar mig att vad jag än gör eller säger så kommer det inte göra någon annans dag bättre.
Varför skulle jag kunna hjälpa någon, som inte ens kan hålla ihop mitt eget skit?

Jag är ett sånt vrak, ett skal av en människa.. jag tappar min anledning att ens försöka ibland.
Ibland är dock bara när jag är ensam. Har jag min underbara sambo hemma så är jag lycklig, har jag familj eller vänner omkring mig så mår jag bra.
Jag längtar så innerligt efter min syster, min underbara fantastiska syster. Vi behöver verkligen varandra just nu. Jag vet att jag behöver prata med henne, och jag känner att hon behöver lätta sitt hjärta för mig också.

Jag har iallafall mailat skolans kurator för att boka tid nu.. jag orkar inte springa runt med alla tankar för mig själv.. jag måste få ut dom, och gå vidare. Hur mycket jag än skriver av mig, pratar med Rickard eller vänner eller någon annan alls, så gör det ingen skillnad. I slutändan sitter jag ändå ensam, förvirrad och less på livet.
Så, lite professionell hjälp är bara på tiden.