Varför måste jag alltid må så j*vla illa när jag genomgår början på en förkylning?
Det känns som jag är på väg att kräkas, konstant! Producerar mer saliv än Sveriges alla bäbisar tillsammans, och sväljreflexen är helt fcked up.
Mår bara skit!

Hoppas på att kunna somna trots detta, så jag vaknar imorgon bitti och kan ringa folktandvården...
Har chippat (återigen sviker svenska språket) min framtand, så fattas en liten bit där, lär slipas till eller nåt. Så hoppas på en tripp till gaybay imorgon.
Awesome.

---

Sova var stört, fem mil ner i en avgrund, omöjligt. Jag satte mig och började läsa i en bok istället.
Gick ungefär lika bra det också.
Är helt slut i både huvud och kropp, men jag kan inte sova!

Lägger jag mig i sängen så fokuserar jag bara på att jag måste svälja hela tiden. Och så sväljer jag så mycket luft att det bildas ett enormt tryck i bröstet så jag inte kan andas ordentligt.
Halsen känns svullen, som om jag typ skulle kunna kvävas när som helst.
Och, till råga på allt detta så får jag ont i huvudet också, för att jag är så trött!

Det suger halstabletter dethär! Och jag har inga halstabletter heller :(
Bara Bafucin, men dom är typ skitkonstiga och känns som papper efter ett tag. Smakar ASS också. Vet fan inte vad jag ska göra. Vill inget hellre än att sova, fast jag vågar inte försöka heller för jag börjar bara må mer illa då.

Kul om jag får åka till FTV imorgon (vilket jag hoppas nåt så fruktansvärt) och ska sitta där med tjäften öppen -höll på att skriva uppen- när jag mår såhär?
Står inte uuuut varför ska det alltid vara något som krånglar?
Oavsett hur mycket bra saker som händer så är det alltid, alltid något som ställer till med bekymmer och elände så man lyckas bli deppig ändå.

Lagen om alltings jävlighet, som Chefen brukade säga. Bästa Chefen.