Varför kunde man inte vara sådär onaturligt intresserad av lagar och förordningar, så att det skulle vara lika spännande att läsa Juridik för pedagoger som en Koontz?
Hur underbart vore inte det, att bara drunkna i studentlitteratur och läsa non-stop för att sedan titta på klockan och OJ, det har gått tre timmar!? Kändes som en halv..
Liksom?
Då vore jag en lycklig, lycklig människa..

Nu sitter jag istället och plågar mig igenom varje sida, och tankarna driver iväg på annat minst en gång per stycke. Det är så obeskrivligt tråkigt! Visserligen så förstår jag bra mycket mer idag än vad jag gjorde igår. Men anledningen till att det känns så tråkigt är att det mesta som står är sunt förnuft (för mig iallafall), och det känns som att jag nästan redan vet det, bara för att det känns så.. självklart.

Så har skolan kännts nästan alltid. Antar att jag antingen är alldeles för dum eller så raka motsatsen. Jag vet inte riktigt. Det enda jag vet är att jag inte planerar att ta mig igenom högskolan som jag gjorde med gymnasie, högskola.. ja, allting jag klarat av hittills.
Jag tänker inte göra så mycket (läs lite) jag bara orkar och hoppas på det bästa.
Jag tänker ge mitt absolut bästa och skita i resultatet, för jag vet att jag gjort så jäkla bra jag bara kan, och mer kan man inte begära.

Så, slut på paus - åter till juridikens ofattbart gråa värld.