Jag har fått lite nyvunnen respekt för en gammal lärare idag.
Jag har aldrig tänkt på det förut men han var faktiskt en ruggigt bra lärare, som vi verkligen inte behandlade därefter.

Jag och mina klasskamrater på högstadiet hade en jättetrevlig lärare i Spanska första året. Dock var hon inte utbildad i spanska, hon var egentligen NO-lärare på skolan, men det var brist osv. Hon var dock grymt rolig att ha i spanska och vi älskade hennes lektioner.
När vi sedan började i åttan så hade dom anställt en ny lärare i spanska. Luis. Och vi hatade honom. Han var ju inte alls lika bra som vår tidigare lärare, han var tråkig och jobbig och allt vad vi nu kunde komma på.
Vi klagade från dag 1, både till honom och våran elevhandledare.

Vi var helt odrägliga på hans lektioner, vi lyssnade för det mesta inte, vi klagade på uppgifterna - hur roliga de än var, vi skulle tvunget klaga ändå. När vi hade prov så satt jag och mina närmaste kompisar kvar tills alla andra gått, och då började vi öppet fåga varandra vad de svarat.
Och han blev aldrig arg, han röt inte ifrån, han försökte bara så snällt som bara möjligt be oss att låta bli.

Jag skäms över att säga att jag faktiskt var värst. Var det något jag inte hade lust med en dag, drog jag på mp3n på skapligt hög volym och bara lyssnade inte. En gång sov jag tillochmed. Och efter det fick jag verkligen veta att jag levde - av min elevhandledare. Så, sen skärpte vi faktiskt till oss lite. Efter ett och ett halvt år så slutade vi klaga. Vi började inse att han faktiskt inte var så dålig som vi hela tiden intalat oss.
Men, ungefär då så fick vi en ny lärare. Som var ännu värre, han var uppriktigt dålig. Inte bara för att vi intalade oss det utan för att han inte lärde oss ett dugg.
Så, efter första lektionen rusar vi till vår elevhandledare. "Vi vill ha tillbaka Luiiiiiis!!!"

Gissa om hon blev arg. Här har vi klagat i ett och ett halvt år på hur mycket vi hatar honom, och när han slutat så var han helt plötsligt den enda lärare vi kunde tänka oss.

Idag, så insåg jag hur mycket han verkligen var värd. Att i över ett år stå ut med all skit vi kastade på honom, vi hade tillochmed vattenkrig på en av hans lektioner, och under en gång på ett och ett halvt år så höjde han rösten. Men aldrig annars. Och varje gång vi klagade (vilket var ofta) så försökte han bättra sig, ändra sina lektioner.
Vilken hjälte han är egentligen. Att han orkade. Det förvånar mig verkligen, och jag har sån enorm respekt för honom nu, som inte gav upp.



Bör nämnas, han slutade inte på grund av vårat beteende, utan han fick ett jobb på annat håll - inom ett annat yrkesområde.