Jag är en mäkta crappy bloggare nu. Väl medveten om och ursäktar mig för detta.
Det hela beror på en massa saker.

Vad jag än börjar skriva så slutar det med att jag maler på om hur gärna jag vill ha lägenheten som vi ska se på nästa vecka. Jag vill själv inte läsa sånt svammel 10 gånger om, och väljer därför att hellre inte skriva alls.

Är lite ytterligare disträ sen i fredags då min sambo var med i en bilolycka och nu är hemma från jobbet för hjärnskakning och värk. Tack och lov, så är det inte värre än så <3
Det låter ganska dramatiskt, och det var nog det värsta jag varit med om att få ett samtal om något sådant. Har dock inte någon större lust att skriva om det, men ingen person skadades (mer än Rickard), bara två bilar som inte blir vad de varit igen. Det var heller inte hans fel, for the record! Han är en utmärkt förare, min pojk!

Jag tycker heller inte om så mycket att skriva om sånthär, för när jag läser det så känner jag ”Overshare!”… Men det här är nog det värsta jag varit med om.
Jag har p-stav, och som vissa kanske kan vara bekanta med så fuckar det upp hormonerna litegrann. Vissa har tur och blir mens-fria, vissa får ett rent helvete. Jag har lyckats hamna mitt emellan. Jag har det inte ofta, men när det väl kommer så mår jag sämre än aldrig förr.
Denna gång är däremot något alldeles extra. Jodu. Jag har nog aldrig känt mig så… jag vet inte hur man ska beskriva det. Indifference. Likgiltig?
Jag har liksom inga känslor känns det som. Bara ilska och irritation. Men allt annat är som bortblåst. Och jag tycker så hemskt synd om min sambo som verkligen behöver en omtänksam flickvän just nu, men det enda jag ger honom är kyla. Typ. Det känns förjävligt, och jag önskar att de kommande dagarna bara kan flyga förbi så jag blir mitt vanliga, glada, kär-i-livet Catherine igen.

Så, där har ni några av anledningarna till att det är tomt här nu. Hoppas jag bättrar mig snart!